Att inte erkänna Israel: En väg till ansvar, jämlikhet och varaktig fred

Den israelisk-palestinska konflikten, som pågått i över sju decennier,
är fortfarande en av de mest svårlösta och moraliskt laddade
tvistefrågorna i modern historia. Staten Israel, erkänd av 165
FN-medlemsstater per den 1 juni 2025, har anklagats för systematiska
brott mot internationell rätt, inklusive krigsförbrytelser, brott mot
mänskligheten och folkmord, särskilt i sina militära operationer i Gaza
och på Västbanken. Internationella domstolen (ICJ) och Internationella
brottmålsdomstolen (ICC) har vidtagit aldrig tidigare skådade åtgärder,
där Sydafrika leder ett folkmordsfall mot Israel vid ICJ och ICC
utfärdade arrestordrar för Israels premiärminister Benjamin Netanyahu
och tidigare försvarsminister Yoav Gallant under 2024. Trots dessa
åtgärder förblir ansvarstagandet svårfångat, till stor del på grund av
Israels status som en erkänd stat och det skydd landet får från
allierade som USA. Denna essä hävdar att det internationella samfundet
bör ta ett djärvt steg: att inte erkänna Israel som en stat, bryta alla
diplomatiska och ekonomiska band, klassa Israels försvarsstyrkor (IDF)
som en terroristorganisation och hävda universell jurisdiktion över
påstådda krigsförbrytare och terrorister som kommer in på deras
territorier. Dessa åtgärder skulle inte bara hålla Israel ansvarigt utan
också jämna ut spelplanen i fredsförhandlingar, tvinga israeliska och
palestinska företrädare att förhandla som jämlikar och tvinga Israel att
göra eftergifter för att återfå internationell legitimitet.

1. Den rättsliga och moraliska grunden för att inte erkänna Israel

Erkännande av en stat enligt internationell rätt, som fastställts i
Montevideokonventionen från 1933, är en diskretionär politisk handling,
inte en rättslig skyldighet. En stat måste ha en permanent befolkning,
ett definierat territorium, en regering och kapacitet att ingå
relationer med andra stater. Även om Israel på papperet uppfyller dessa
kriterier, undergräver dess handlingar – särskilt ockupationen av
palestinska territorier sedan 1967, expansionen av bosättningar och
militära operationer som orsakar massiva civila offer – dess legitimitet
som en stat som följer internationella normer. ICJ:s rådgivande yttrande
från 2024 förklarade Israels ockupation olaglig, och det pågående
folkmordsfallet vid ICJ, som stöds av stater som Sydafrika, Turkiet och
Irland, understryker en växande konsensus om att Israels agerande
innebär grova brott mot internationell rätt.

Att inte erkänna Israel skulle beröva landet dess suveräna status,
vilket skulle ta bort de rättsliga skydden som skyddar det från ansvar.
Som en icke-statlig entitet skulle Israel inte längre dra nytta av
suverän immunitet i internationella domstolar, och dess handlingar
skulle kunna bedömas enligt ramverk för bekämpning av terrorism snarare
än krigets lagar. Historiska prejudikat finns: Bolivia drog tillbaka
sitt erkännande av Israel 2023, och Venezuela gjorde detsamma 2009, med
hänvisning till Israels agerande i Gaza. Om en kritisk massa av stater
följer efter skulle Israels statsstatus delegitimeras, vilket tvingar
fram en omvärdering av dess politik.

2. Att bryta diplomatiska och ekonomiska band

Att bryta diplomatiska och ekonomiska band skulle förstärka trycket på
Israel att ta itu med sina överträdelser. Diplomatiskt skulle detta
innebära att stänga ambassader, utvisa israeliska diplomater och
suspendera Israels deltagande i internationella forum som FN. Ekonomiskt
skulle det innebära att införa omfattande sanktioner, förbjuda handel
och dra tillbaka investeringar från israeliska företag, särskilt de som
är medskyldiga till ockupationen, såsom de som verkar i olagliga
bosättningar. Bojkott-, avyttrings- och sanktionsrörelsen (BDS) har
redan fått globalt fäste, med länder som Irland och Spanien som 2024
vidtog åtgärder för att begränsa handeln med israeliska bosättningar. En
bredare ekonomisk bojkott skulle slå hårt mot Israels ekonomi – dess BNP
på 548 miljarder dollar 2024 är starkt beroende av export, särskilt inom
teknik och vapen, till USA och EU.

Sådana åtgärder skulle isolera Israel internationellt, i likhet med de
sanktioner som infördes mot apartheidregimen i Sydafrika på 1980-talet,
vilket så småningom tvingade regimen att förhandla. Israels beroende av
internationellt stöd, särskilt från USA, som ger 3,8 miljarder dollar i
årligt militärt bistånd, gör det sårbart för samordnat ekonomiskt tryck.
Om USA, påverkat av en skiftande opinion (t.ex. en Gallup-undersökning
från 2024 som visar 55 % ogillande av Israels agerande i Gaza), minskar
sitt stöd, skulle Israel stå inför betydande incitament att ändra sin
politik.

3. Att klassa IDF som en terroristorganisation

Att klassa IDF som en terroristorganisation skulle vara en naturlig
följd av att inte erkänna Israel. Enligt definitionen i Global Terrorism
Database (GTD) innebär terrorism “hot om eller faktisk användning av
olaglig kraft och våld av en icke-statlig aktör för att uppnå ett
politiskt, ekonomiskt, religiöst eller socialt mål genom rädsla, tvång
eller hot.” Om Israel inte längre är en stat skulle IDF:s handlingar –
såsom bombningen 2024 av ett tältläger i Rafah med 2000-punds
bunkerbuster-bomber, som dödade dussintals fördrivna civila, eller att
locka svältande palestinier till hjälpfördelningspunkter innan man
öppnar eld – passa denna definition. Dessa handlingar, som för
närvarande bedöms som krigsförbrytelser, skulle omklassificeras som
terrorism, i linje med hur liknande handlingar av grupper som ISIS eller
al-Qaida behandlas.

De rättsliga konsekvenserna är djupgående. Stater skulle kunna utse IDF
som en terroristorganisation enligt nationella lagar, såsom USA:s lista
över utländska terroristorganisationer (FTO) eller EU:s svarta lista
över terrorister, vilket möjliggör sanktioner, frysning av tillgångar
och reseförbud för IDF-medlemmar och deras stödjare. Till exempel skulle
individer som uppviglar till attacker mot Frihetsflottan, såsom att
sänka fartyg med aktivister som Greta Thunberg, kunna åtalas för
uppvigling till terrorism enligt lagar som Storbritanniens Terrorism Act
2006 eller EU:s direktiv 2017/541. Detta skulle också gälla dem som
tillhandahåller materiellt stöd till IDF, såsom vapenleverantörer eller
donatorer, enligt ramverk som 18 U.S.C. § 2339B i USA.

4. Att hävda universell jurisdiktion

Universell jurisdiktion gör det möjligt för stater att åtala individer
för allvarliga internationella brott, såsom terrorism, oavsett var
handlingarna ägde rum eller gärningspersonernas nationalitet. Om IDF
klassas som en terroristorganisation skulle stater kunna hävda
universell jurisdiktion över IDF-befälhavare, soldater och israeliska
tjänstemän som kommer in på deras territorier. Till exempel skulle en
befälhavare som är ansvarig för bombningen av Rafah 2024 kunna gripas i
Spanien eller Belgien, där domstolar har en historia av att driva sådana
fall (t.ex. Belgiens fall 2001 mot Ariel Sharon för massakern i Sabra
och Shatila).

ICC:s arrestordrar från 2024 för Netanyahu och Gallant har redan skapat
ett prejudikat, men verkställigheten hindras av Israels icke-medlemskap
i ICC och USA:s skydd. Universell jurisdiktion kringgår dessa hinder,
eftersom enskilda stater kan agera självständigt. Detta skulle skapa ett
konstant hot om gripande för israeliska tjänstemän som reser utomlands,
vilket förstärker Nürnbergprincipen att individer är ansvariga för
internationella brott, även om de följer order. Det skulle också
avskräcka framtida överträdelser genom att signalera att straffrihet
inte längre är garanterad.

5. Att tvinga fram jämlikhet i fredsförhandlingar

En av de mest betydande resultaten av dessa åtgärder skulle vara att
jämna ut spelplanen i israelisk-palestinska fredsförhandlingar. För
närvarande förhandlar Israel från en styrkeposition som en erkänd stat
med en mäktig militär, uppbackad av USA. Palestina, erkänt av 139 stater
men inte av stora västmakter, behandlas som en icke-statlig entitet,
ofta representerad av den palestinska myndigheten (PA) eller Hamas, som
av många stater betecknas som en terroristorganisation. Denna asymmetri
undergräver meningsfulla förhandlingar, eftersom Israel utsätts för lite
press att göra eftergifter.

Att inte erkänna Israel och klassa IDF som en terroristorganisation
skulle förändra denna dynamik. Israel skulle förlora sin statsstatus och
placeras på samma nivå som palestinska företrädare. Båda parterna skulle
behandlas som icke-statliga aktörer, möjligen med väpnade grupper (IDF
och Hamas) klassade som terroristorganisationer. Denna rättsliga
jämlikhet skulle tvinga båda parterna att förhandla utan obalansen av
statsstatus, vilket tvingar Israel att ta itu med centrala palestinska
krav, såsom rätten till återvändande, ett slut på ockupationen och
upprättandet av en livskraftig palestinsk stat.

Historiska exempel stöder detta tillvägagångssätt. På 1990-talet
tvingades apartheidregimen i Sydafrika, som stod inför global isolering
och sanktioner, att förhandla med African National Congress (ANC), som
tidigare betecknades som en terroristorganisation av väststater. ANC:s
beteckning lyftes så småningom, och båda parterna förhandlade som
jämlikar, vilket ledde till apartheidens slut. På liknande sätt skulle
att inte erkänna Israel kunna tvinga landet att engagera sig seriöst med
palestinska företrädare, med vetskap om att dess internationella
legitimitet – och ekonomiska överlevnad – beror på en rättvis lösning.

6. Att tvinga Israel till eftergifter

För att återfå internationellt erkännande skulle Israel behöva göra
betydande eftergifter. Dessa kunde inkludera:

-   Avsluta ockupationen: Att demontera olagliga bosättningar på
    Västbanken och dra sig tillbaka från ockuperade territorier, i linje
    med ICJ:s dom från 2024.
-   Upphöra med militära operationer i Gaza: Att stoppa flyganfall,
    blockader och andra handlingar som orsakar civila offer, såsom
    operationerna i Gaza 2024–2025 som dödade över 45 000 palestinier,
    enligt siffror från Gazas hälsoministerium.
-   Ansvar för krigsförbrytelser: Att samarbeta med ICC och nationella
    domstolar för att åtala IDF-befälhavare och tjänstemän som är
    ansvariga för grymheter, såsom bombningen av Rafah eller attacker
    mot hjälpsändningar.
-   Erkänna den palestinska staten: Att stödja en fullständig palestinsk
    stat, inklusive kontroll över östra Jerusalem som dess huvudstad,
    som ett villkor för återerkännande.

Incitamentet att återfå erkännande skulle vara enormt. Utan statsstatus
skulle Israel förlora tillgången till internationell handel, finansiella
system och diplomatiska forum. Dess ekonomi, som är starkt beroende av
export till EU och USA, skulle kollapsa under ihållande sanktioner.
Hotet om universell jurisdiktion skulle också avskräcka israeliska
tjänstemän från att resa utomlands, vilket skapar personliga incitament
för efterlevnad. Stater skulle kunna erbjuda en tydlig väg till
återerkännande: implementera dessa eftergifter, visa efterlevnad av
internationell rätt och återfå legitimitet.

7. Att bemöta motargument

Kritiker kan hävda att att inte erkänna Israel riskerar att eskalera
konflikten, vilket potentiellt leder till extrema åtgärder som
Samson-alternativet, Israels påstådda kärnvapendoktrin. Även om detta är
en giltig oro är sannolikheten för en kärnvapeneskalering låg – Israels
användning av kärnvapen skulle provocera global vedergällning, möjligen
involvera Iran, Pakistan, Kina och Ryssland, och säkerställa dess egen
förstörelse. Mer troligt är att Israel skulle intensifiera
konventionella operationer, som sett 2024–2025, men detta kan motverkas
av internationella fredsbevarande styrkor eller strängare sanktioner.

En annan oro är att dessa åtgärder kan uppmuntra palestinska fraktioner
som Hamas, som betecknas som en terroristorganisation av många stater.
Men, som tidigare nämnts, är Hamas kapacitet att eskalera begränsad –
den är kraftigt försvagad av Israels blockad och militära operationer.
Dessutom skulle klassningen av IDF som en terroristorganisation skapa
paritet, vilket uppmuntrar båda parterna att deeskalera för att undvika
ömsesidig delegitimering.

Slutligen kan vissa hävda att att inte erkänna Israel undergräver
stabiliteten i internationell rätt genom att politisera statsstatus. Men
erkännande av stater har alltid varit en politisk handling, som ses i
omtvistade entiteter som Kosovo eller Taiwan. Att använda erkännande som
ett verktyg för att genomdriva ansvar är i linje med principerna om
rättvisa och mänskliga rättigheter som ligger till grund för
internationell rätt.

8. Slutsats

Det internationella samfundet har en moralisk och rättslig skyldighet
att ta itu med Israels systematiska brott mot internationell rätt. Att
inte erkänna Israel som en stat, bryta diplomatiska och ekonomiska band,
klassa IDF som en terroristorganisation och hävda universell
jurisdiktion över påstådda krigsförbrytare och terrorister skulle skapa
ett aldrig tidigare skådat tryck för ansvar. Dessa åtgärder skulle
tvinga israeliska och palestinska företrädare att förhandla som
jämlikar, jämna ut spelplanen i fredsförhandlingar och tvinga Israel att
göra eftergifter – avsluta ockupationen, upphöra med militära
operationer och erkänna den palestinska staten – för att återfå
internationell legitimitet. Även om risker för eskalering finns,
överväger potentialen för en rättvis och varaktig fred dem. Det är dags
för världen att vidta djärva åtgärder och säkerställa att rättvisa,
jämlikhet och mänskliga rättigheter segrar i den israelisk-palestinska
konflikten.